Ny blogg

november 24th, 2011

Jag har bestämt mig för att skapa en ny blogg; vill försöka ändra lite på både innehåll och design. Jag vill börja om från början lite. Den nya bloggen kan ni hitta på http://endoftavananas.blogspot.com/

Om resan runt Singapore och Malaysia

november 7th, 2011

Det har varit en häftig upplevelse vi har fått genomgå under de senaste 10 dagarna. Vi har upptäckt den otroligt fascinerande staden Singapore med dess höghus och rena gator. Vi har åkt buss över gränsen till Malaysia och sett dess vackra landskap med palmer och berg. Myst med mat och bok i den lilla portugisiska staden Melaka och nästan svimmat under dess hetta. Åkt lyxbuss till den regniga huvudstaden Kulala Lumpur där först av allt tappade bort mamma, eller så var det hon som tappade bort oss.

Utan adress, mobil eller telefonnummer till den malaysiska flygvärdinnan Leeds som vi skulle bo hos, kastade vår kära mor in oss i en efterlängtad och torr taxi. Hon sa adressen till taxi chuförren så han visste ju vart vi skulle även om vi inte visste det. Efter minst en timme i trafikstockning kom vi fram till det stora höghuskomplexet med uniformerade män som vaktade vid ingången mellan de höga murarna. En vakt kom fram till oss och frågade vart vi skulle. Vi hade ingen aning, vi hade ju inte adressen eller lägenhets numret. Han frågade om vi inte hade en mobil så vi kunde ringa den vi kände så hon kunde komma ner. Vi skakade på huvudet. Inget nummer så vakten själv kunde ringa? Nix. Vår mamma har det. Har ni någon dator så kan ni få låna vår wifi? Nehe inte det heller. En till vakt kom och frågade vad som stod på. Vi fick dra hela historien igen. Och igen för nästa vakt. Och igen för nästa. Både jag och Danilela höll på att få flera skratt anfall pga den otroliga situation vi försatt oss i. Mamma skulle in till centrum av staden för att få papper från en kollega, det var det vi visste om vart hon var. När ännu en till vakt kom för att få sig ett gott skratt bestämde vi oss för att leta efter ett internetcafe. Jag och Ela började traska iväg i regnet mot den riktning som vakten hade pekat ut för oss. Klockan hade hunnit bli nästan 8 på kvällen och det var kolsvart. Efter att ha gått ett stycke frågade vi en annan vakt som var på ett annat komplex om vi var på rätt väg. Jo det var vi. Efter ett stycke till då vi gick förbi några andra vakter frågade de oss om det var vi som var på väg till internetcafet. Jo det var ju vi. Men va bra, svarade de, ni är på väg åt rätt håll. Väl framme vid det lilla köpcentrumet där det skulle finnas internet gick vi åter och frågade efter caféet. De hänvisade oss till övervåningen men när vi gick dit var det helt tomt. Allt var stängt.

Vi var på väg tillbaka ner då vi sprang in i en man, vi frågade honom om caféet och han sa att det inte fanns där. Han bad oss komma med och samtidigt frågade han om vi inte ville komma med upp till hans lägenhet för att låna hans dator. Vi sa bestämt nej och medan vi gick allt längre blev vi mer nervösa eftersom han verkade ha llite för bråttom att hjälpa oss. Vid en lokal med mörkfärgat glas stannade vi och mannen öppnade dörren. Jag och Ela stannade en bit ifrån dörren och kikade nervöst in. Vi båda drog en ljudlig suck av lättnad, kanske lite för ljudlig men vi gick in i alla fall. I den mörka rummet satt runt 20 unga människor framför stora skärmar och spelade olika slags datorspel. Mannen visade oss till en dator medan han själv gick till disken och började prata med personalen. Vi blev inloggade och kunde äntligen gå in på facebook. Medan Ela började chatta med mamma stod jag och mannen och pratade en stund. Jag skämdes lite över min överdrivna misstänksamhet men han verkade inte ha märkt något, i alla fall låtsades han inte om det. Vi utbytte mailadresser och sen fick han skynda vidare eftersom han var sent till ett möte. När vi var klara, då vi fått den fullständiga adressen och Leeds telefonnummer, gick jag för att höra hur mycket jag skulle behöva betala för våra få minuter vid datorn. De sa att det redan var betalat för en timme framåt. Jag blev än mer skamsen och tackade den vänliga mannen i tysthet för att han både lånat oss lite av hans tid och lite av hans pengar.

Vi nästan sprang tillbaka till höghuset där pappa och Ossian stod och väntade i det mörka regnet. Vi fick låna en telefon av vakten och ringde Leeds. När hon kom ner kastade hon sig skrikande om halsen på oss. Hon hade varit så orolig, hon hade ju pratat med mamma men hon liksom mamma visste ju inte vart vi var någonstans. För vad dom visste kunde vi ju vara var som helt i hela Kuala Lumpur. Leeds berättade senare när vi kommit upp till hennes lägenhet och fått ett glas med obestämt innehåll i handen, att hon ringt runt till olika taxibolag och frågat efter oss och hon hade varit så orolig.

Hon är en helt otrolig människa som bara efter en dag bjöd in oss till sitt hem och lät oss bo där hela vår vistelse. Även under de sista två nätterna då hon själv inte ens var hemma. ”Can can” säger hon bara med sitt stora vita leende och så löser sig allt. Helt otrolig är hon. Vi sa det till henne att det känns som om vi känt henne för evigt bara efter några dagar. Hon svarade med att hon trodde att det var för att hon alltid är sitt högljudda ärliga jag så att det aldrig blir några hemska överraskningar senare, och så skrattar hon sitt höga och otroligt smittande skratt.

Nu är det måndag och vi är tillbaka på Koh Lanta. Mamma och Ossian har haft sina första dagar i skolan och resten av familjen har haft sina första här hemma i lägenheten. Jag har suttit någon timme med grannen Yo och övat engelska och thai. Jag köpte en engelska bok i Singapore till henne och nu när jag gav den till henne blev hon överlycklig. Hon sa så många gånger att hon saknat mig så mycket och hur glad hon var att jag var tillbaka. Jag blev så rörd och glad över hennes glädje.

Mamma kom precis hem och berättade att en av dykarinstruktörerna vi var ute med har råkat ut för en allvarlig trafikolycka och ligger på sjukhus i Bangkok. Under hela vår första vecka tjötade mamma på oss att alltid har hjälmen på, även när vi sitter på tucktucken. Det har känns otroligt fånigt att sitta där inklämd med hjälmen på i den lilla sidovagnen. Med moppe känns det mycket mer självklart och även vissa thailänadare har det på moppen men aldrig på tucktucken. Men med ett argument som det om vår dykarinstruktör blir det ändå hjälm på hela tiden. Och mina tankar är nu i Bangkok med han och hans familj.

Nu sitter vi och väntar på att pappa ska komma hem med Kevin. Han reser runt med två vänner i Thailand just nu. De skulle egentligen åka norr ut men på grund av vattnet fick de åka söderut och då svänger Kevin förbi en natt för att hälsa på oss.

Koh Lanta, Thailand

oktober 24th, 2011

Så då har man tagit sitt första andetag under vattnet. Ganska häftigt. Om några dagar lämnar vi vår lugna tillvaro här på ön för att söka äventyr söder om Thailand. Vi flyger först till Singapore och sen blir det buss längst Malaysias kust upp mot dess huvudstad.

Sitter just nu på en restaurang som ägs av samma familj som äger vår lägenhet. Här vid vattnet har vi tillgång till pool, Internet, havets brus och skydd från solen.

Den är inte nådig här, solen alltså. Jag har skyddat mina axlar med både sololja och tyg hela tiden vi har varit här men i vattnet är man utsatt. Det har varit ganska molnigt här än så länge men under stora delar av dagen hade solen den blåa himlen för sig själv.

Rektorn på den svenska skolan Sanuk (glädje på thai) kom och hämtade oss på morgonen och körde oss på en tur runt ön i sin bil. Vi barn satt under hela åkturen på flaket under solen hätta men den dämpades av fartens fläktande svalka. Vi åkte först mot öst till Koh Lanta Old Town. Otroligt mysig liten by med härligt folk. Sen åkte vi till södra delen, en liten vik med otroligt turkosblått vatten. Vi badade, åt och njöt. Senare upptäckte vi att vi även hade fått en rejäl bränna på köpet.

Vi kom hem och gick till ett massage ställe vid stranden. Jag valde en thaimassage och medan den söta flickan drog, knådade och bände varenda sena och muskel i mitt kropp, låg jag och tittade ut över havets och strandens overkliga härlighet.

Nu börjar de bli lite för varmt och fuktigt så jag får kula ner mig med ett svalkande dopp i det brusande havet.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu